Konflikten i Nagorno-Karabach måste ses ur ett vidare perspektiv

Knappast någon region är så eldfängd som området och länderna runt Nagorno-Karabach. EU och Turkiet borde spela, få spela, en mycket större roll i de absolut nödvändiga förhandlingarna mellan Armenien och Azerbajdzjan som pågått och alltjämt pågår.

Upprustningen i både Armenien och Azerbajdzjan tar sig helt orimliga proportioner. Azerbajdzjan har på senaste året fördubblat sin militärbudget. Den är nu lika stor som Armeniens samlade statsbudget.

Vi hör inte så mycket - i varje fall inte dagligen - om Nagorno-Karabach. Nordafrika och Syrien har - lätt förståeligt - fyllt medieutrymmet. Men brakar kriget löst i regionen vet ingen hur många länder som involveras. Att Ryssland spelar under täcket i Nagorno-Karabach-konflikten är väl ändå ganska tydligt. Ryssland säljer vapen till både Armenien och Azerbajdzjan, och om - man är benägen att säga när - kriget drar igång tar Ryssland med säkerhet tillfället i akt att agera medlare för att därmed skaffa sig utökat inflytande i regionen.

Nagorno-Karabach-konflikten har pågått i många år. Ja, faktiskt allt sedan gränserna drogs upp av bolsjevikerna på 20-talet. Regionen befolkades i huvudsak av armenier. Nagorno-Karabach fick emellertid en autonom status inom Azerbajdzjan. Nagorno-Karabach var mer ekonomiskt integrerat med Azerbajdzjan.

När glasnost och perestrojka-tiden gällde i slutet av 80-talet började befolkningen kräva självständighet. Efter Sovjetunionens fall bröt krig ut. När republiken Azerbajdzjan återupprättades 31 augusti 1991 deklarerade sig Nagorno-Karabach självständigt. Kriget åren 1992-1994 krävde 20 000 dödsoffer och ledde till att Armenien isolerades från Azerbajdzjan och ärkefienden Turkiet. Detta har bland annat lett till Armenien endast har två transportvägar till och från omvärlden, en genom det relativt nyligen krigshärjade Georgien och en genom Iran. (Turkiet och Azerbajdzjan har gas- och oljeledningar genom Georgien.)

Armenien är fattigt och synnerligen beroende av Ryssland, och Nagorno-Karabach är i sin tur beroende av ekonomiskt stöd från Armenien.

OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) har en så kallad Minsk-grupp, inrättad 1994. Medlemmar är USA, Frankrike och Ryssland. Minsk-gruppen arbetar för att implementera de så kallade Madrid-principerna från 2007. Det är de principer som nu ska vara ledande i förhandlingarna.

• Till Azerbajdzjan ska territorier runt Nagorno-Karabach återföras
• Nagorno-Karabach ska få en övergångsstatus som garanterar regionens säkerhet och självstyre
• Armenien ska ha en korridor till Nagorno-Karabach
• Internflyktingar och flyktingar över huvud ska ha rätt att återvända till sina tidigare hem

Efter kriget mellan Georgien och Ryssland 2008 såg det en tid ut som om Armenien och Turkiet skulle närma sig varandra. Det fanns starka förhoppningar om att dödläget mellan dessa två länder skulle upphöra och att Armenien och Azerbajdzjan också skulle komma på talefot.

Spänningarna är emellertid nu på bristningsgränsen. Frankrikes medordförande - nu när nya kompromisslösningar avhandlas - menar att det ligger ett värde i att vara få förhandlare. Det är väl förståeligt att detta ger ett mått av flexibilitet och snabbhet, men det vore väl sällsamt om inte Minsk-gruppen - vad den då skulle kallas - breddades med EU och Turkiet. Att EU skulle ersätta Frankrike låter sig väl inte göra. Men att enbart förvänta att EU skulle sitta vid ring-side och stå för - under alla omständigheter - återuppbyggnad, är enfaldigt.

Det är dags att betrakta Nagorno-Karabach-konflikten ur ett vidare perspektiv och att inte låta Ryssland spela förstafiolen.
Publicerat den 22 juni 2011