Artikel i Omvärlden

Sveriges bistånd allena kan inte förändra världen. Samarbete krävs både i EU och globalt. Åtskilliga har fastnat i pessimismens hörn men fakta visar att mycket går åt rätt håll. Mycket har hänt i världen sedan år 2000; antalet människor som lever i extrem fattigdom har halverats, flera länder som tidigare var mottagare av bistånd står nu på egna ben, och ett par har till och med själva blivit biståndsgivare.
Som Kristdemokraternas representant i Europaparlamentets utvecklingsutskott har fokus legat på tre viktiga områden: människosyn, handel och synen på globalisering.

Grunden för politiken är människosynen. Vi Kristdemokrater utgår ständigt från förmågan hos människor att formulera förhoppningar, mål och idéer för sin egen och sina samhällens utveckling. Vi i Europa kommer inte som forna tiders kolonialherrar som dikterar villkoren för än det ena och än det andra. Vi är jämlika parter. Konstigt vore det väl annars när det ju är medmänniskor som möts. Representanter från socialisterna och de gröna tycks utgå ifrån att utvecklingsländer inte har kapacitet att föra sin egen talan, vare sig det handlar om handels- eller fiskeavtal. Människosynen måste även här göras gällande!

Europa har en central roll i att förbättra människors liv och länders utveckling. Under 2012 uppgick biståndet till 55,2 miljarder euro. Det har vi råd med. Det är gemensamma medel som Europas medborgare och skattebetalare valt ska gå till att hjälpa medmänniskor utanför vår kontinents gränser. Biståndet ska gå dit det behövs mest och där det kan göra störst nytta. Men bistånd allena kan inte lyfta länder ur fattigdom. Fri handel och långsiktigt hållbart företagande i utvecklingsländerna har en viktig roll att spela för att länder och människor ska kunna resa sig ur fattigdom. Tvärtemot den ibland förhärskande, ofta vänsterdrivna, uppfattningen att offentliga eller ideella biståndsaktörer och privata aktörer med vinstintresse per definition skulle vara varandras motståndare, är jag övertygad om de privata aktörernas betydelse för utvecklingen i de fattiga länderna.
Utvecklingssamarbete bör inriktas på att främja entreprenörskap och småföretagande, skapa stabila ekonomiska marknadsregler som är positiva för utländska investeringar och överföring av ”know­how”. Insatser där offentligt bistånd och privata finansiärer kan samverka är positivt. Det handlar inte om att göra obundet bistånd till bundet, men det handlar om att ta till vara de resurspersoner som ser och förmår att främja ”arbetslinjen”. Vinstintresse är inte per definition något negativt för insatser i utvecklingsländer, snarare är det tvärtom. Att inte se samverkan mellan rika och fattiga länder som en möjlighet till ömsesidigt utbyte är ett misstag.

EU:s bistånd ska inriktas på att rusta utvecklingsländerna att ta del av och ta för sig av globaliseringens fördelar. Utvecklingsländer har förvisso större potential än att endast reduceras till råvaruproducenter. Häri ligger också en fredsaspekt. EU:s inre marknad är ett instrument för att uppnå fred i Europa. Tätt sammankopplade marknader över nationsgränser försvårar för krigshetsare. Det har fungerat i Europa och det finns ingen anledningen att tro att detsamma inte skulle gälla andra delar av världen. Alltjämt är krig och konflikt den enskilt största orsaken till att länder hålls tillbaka i sin utveckling. Att rikta biståndet mot självförsörjning eller argumentera för protektionism är närmast kontraproduktivt för utvecklingen. Om mer handel länder emellan kan förhindra krig står sig argumenten, enligt min mening, emot en sådan globalisering slätt. Tyvärr tycks den gröna gruppen och socialister i utvecklingsutskottet alltjämt ha en syn på globalisering som ett nollsummespel där utvecklingsländer står som förlorare.

Demokrati och mänskliga fri­ och rättigheter utgör grunden för all samhällelig och långsiktigt hållbar utveckling. I alla EU:s ­avtal med länder som får del av EU:s bistånd, ska det därför finnas en tydlig klausul om mänskliga rättigheter. Så ska EU nyttja sin mjuka makt. EU är världens största ekonomi och som sådan lyssnar länder och andra aktörer. Är det någon som tror att Sverige, ensamt, skulle kunna påverka på liknande sätt och med sådan kraft? Det kan det väl inte vara! Publicerat den 8 maj 2014